Jag har tänkt på det där med föräldrar idag.
Jag passade Leo ett tag på eftermiddagen och vi var i stadsparken ett par timmar. Han sprang runt och lekte och jag satt i solen och läste i min engelskabok (som jag för övrigt aldrig kommer hinna klart med). Första timmen var det ganska fullt med folk. Föräldrar och mormödrar och farmödrar och alla barnen. Jag vet inte hur det är med er men jag har inte spenderat allt för mycket tid på lekplatser med små barn tidigare, förutom med mina egna syskon men på den tiden var jag inte heller så stor. Inte så stor att jag av misstag kan tas för mamma. Det är nämligen väldigt roligt att se allas reaktioner när jag är ute med Leo. Nog för att man i min ålder kan vara ganska svår att åldersbestämma kan jag väl tycka att jag ser lite väl ung ut för att ha en son på tre och ett halvt år. Men det är väldigt intressant. Jag har aldrig blivit behandlad som "mamma" innan. Andra mammor som stolt berättar om hela första-stegen-proceduren, skrattar åt hur lite de sov de första åren, spekulerar i vart det är bäst att köpa nya regnbyxorna, för de andra är ju heeeelt utslitna i baken! allt som om jag skulle förstå. Det är så mycket mer i föräldrabiten som man så sällan tänker på. Sånt som inte bara handlar om blöjor och galonvantar utan om samhörigheten på en lekplats. Föräldrar emellan som vart hemma utan vuxet sälskap allt för länge och desperat behöver annat än joller. Ändå pratar man om sina barn. Det fascinerar mig. Hur extremt starkt bandet mellan föräldrar och barn är. Jag märker ju på mig själv hur jag mer och mer blir som dem. Hur jag med ögon som höken vakar över honom och hör mig själv säga "försiktigt där!" tusen gånger om. Hur jag alltid tycks ha servetter och nappar i alla mina fickor och nynnar på "majas alfabetssånger" så fort han är i närheten. Hur jag av reflex ber bussföraren att "öpnna där bak" så jag kommer in med vagnen och då är han inte mitt barn. Inte ens släkt. Jag vet inte om jag vågar få egna. Samtidigt som jag längtar ihjäl mig lite. Det har jag tänkt på idag.