Dagens utflykt med pappa sparas i väntan på bättre väder. Istället blev det elvakaffe och sedan en familjetripp till en utställning med trädjur, typ. Och bilprovning.

Men vad jag egentligen ville dela idag är min lättnad. En gigantisk tyngd är lyft från mina axlar. Jag kommer för alltid att stå i skuld till Borås Tidning för att ha gett mig svar på livets största fråga.

"Svampdjur avslöjar våra rötter"

Är det inte fantastiskt så säg!? Man har tydligen upptäck att 70% av vårt DNA har direkta likheter med svampdjurens. Som för övrigt inte har varken muskler, mage eller hjärna. Jag är ju lättad.

Ni får ta mig som jag är, men ärligt talat? På ett ställe i artikeln står det "Svampdjuren är den äldsta och mest primitiva gruppen av alla nu levande djur (...) och fanns för redan 635 miljoner år sedan. Sedan dess har de inte förändrats särskilt mycket" Well that proves evolution, right?

Som min far poängterade, om man som uppfinnare av något kommer fram till en fungerande prototyp som är både slitstark och fyller sin funktion så använder man väl den till mesta möjliga? Inte säger man att "joo det funkade ju där.. men här måste jag nog uppfinna något helt nytt för samma syfte" Jag har inga problem med att ha liknande DNA som en svamp. Men jag vägrar tro att jag Är en. Att ett svampdjur skulle vara mitt ursprung. Kan man göra sin existens mer ovärd, mindre spännande än så? Med en sådan inställning till livet är det inte konstigt att så många finner det helt meningslöst. It's as simple as that.

Hepp, inte ens BT kan få mig att överge min övertygelse om en större mening till livet än att vara avkomma till ett svampdjur, ledsen om jag fick er att hoppas.