Jag har kommit underfund med att fenomenet bästa vänner inte alls borde vara mellanstadiestämplat. Jag har tänkt förut att man faktiskt inte har bästa vänner på gymnasiet, men det har man visst det. Jag har det i alla fall. Någon som alltid ställer upp, hur mycket det än är på det egna schemat. Någon som tar över när den egna inspirationen och kreativiteten sinar. Någon som skrattar med en tills man tror att man ska gå sönder. Någon som får en att inte behöva nämna "detta får du inte säga till någon" för man vet att det finns ingen som kan hålla hemligheter som hon. Någon som får en att vilja vara den bästa versionen av sig själv. Någon som får en att vilja vara bästa vän tillbaka. Någon som alltid ställer upp med ett lyssnande öra eller en arm att luta sig mot. Någon som alltid tar en lagom seriöst och som alltid kan få en på bättre humör. Någon som man vet finns där, alltid. Någon som får en att skratta. Någon där det är okej att gråta. Någon som alltid har knäppa idéer. Någon som aldrig får en att känna sig ivägen. Någon som aldirg blir sur över småsaker. Någon som alltid vill ens bästa. Någon som för varje dag blir en än mer kär. Någon som man ser upp till. Jag är lycklig för jag har fått ha världens bästa vän i nästan arton år. För varje dag håller jag av henne än mer, ser upp till henne än mer och även om jag inte alltid förstår varför, så är jag evigt tacksam för att hon alltid finns där!