Den något yngre kvinnan som kommer in och nynnar på "mitt i djungeln där sover lejonen" är småbarnsmamma på väg hem för att laga tacos.

Den något äldre kvinnan som storhandlar, och som definitivt inte nynnar på någon käck barnvisa utan snarare suckar sig igenom kön och ser mer än trött ut när papperskassen går sönder kommer direkt från jobbet och har en familj med minst två barn. Dessutom måste hon lämna vagnen och släpa sig in igen för hon glömde majs.

Femtonåringen som mer än högt pratar i mobiltelefon och säger "MEN HERRE GUUUUUD!! Tio kronor för EN cigg är ju aaaaaalldeles för lite!! HERREGUUUUUD LINDA!!" hade gärna vart tre år äldre.

Mannen som köper libabröd och berättar om hur dåligt samvete han får om han skulle råka betala för lite är egentligen bara pratsjuk.

Sedan finns det de som är svårare att placera. Jag menar som har svårare att placera sig själva, såklart..

Som tre män i sina bästa år som handlar choklad och endast choklad för över 900 kronor.

De tre yngre killarna som köper gurka, craime fraiche och libabröd i oräkneliga mängder.

Mannen som storhandlar två gånger innom loppet av en och en halv timme.

Killen som just fyllt arton och köper energidricka för 260 kronor.

Kvinnan som blankt vägrar ställa ner flaskan med cola på bandet.

De är lite svårare.

Men egentligen är alla bara människor som vill hem, eller bort, eller stanna kvar, eler komma tillbaka. De pratar med mig men egentligen är alla där utan att reflektera över vem jag är. Eller över att jag reflekterar över vilka de är. Egentligen är det bara människor som under en kort stund passerar genom mitt liv. Egentligen är det bara människor som vilka som helst.

Egentligen är det inte så bara.