Just nu är livet fantastiskt. Sådär fantastiskt att jag ibland går runt och håller andan för att jag är rädd att det ska gå sönder annars. Är det mänskligt okej att ha en fin familj, få omge sig med världens bästa vänner, vara lyckligt förälskad, ha en helt fantastisk klass, att vakna av fågelsång och sitta ute i vårsolen och fika? Allt för ofta kommer jag på mig själv med att ta allt för givet. Allt för ofta kommer jag på mig själv med att vara sur för småsaker, känna mig bortprioriterad när det egentligen inte alls handlar om mig. Är det mänskligt okej att vara lycklig även om man inte alltid komer ihåg att vara tacksam för det? Jag fortsätter hålla andan för att inte förstöra något. Men jag ska bli bättre på att älska utan att vara rädd. Jag ska bli en mer tacksam kvinna. Jag ska bli bättre på att visa min uppskattning. Jag hoppas att det ibland är okej att häftigt dra efter andan när livet och lyckan gör sig påmind, för att hålla andan är jobbigt i längden. Nu ska jag sova och drömma vackra saker.