Varje centimeter av min kropp är feberöm och jag har frusit konstant sedan jag somnade igår. Med undntag för timmen i förmiddags då jag trodde jag skulle dö av värmeslag. Jag dricker varm choklad på löpande band och önskar mig ingenting högre än en normal temperatur och en hals som inte gör uppror varje gång jag sväljer. Jag ska aldrig mer romantisera att vara hemma från skolan under en filt i soffan framför dåliga filmer. Med undantag för timmen i förmiddags har det varit synd om mig sedan jag gick och la mig igår. Aptit har jag ingen heller, men kom inte och säg att jag borde vara tacksam ändå bara för att jag har sagt att jag ska vara det. Jag har övergett den teorin för en dag eller två. Hoppas att det är okej med er och med livet att göra så.