Sannolikt mycket värre än befarat



och inte nått har vi lärt oss sedan 1979.

Vi kan bara sucka och se på när Japan, naturen och vårt välbefinnande sprängs och härdsmälts.

När blev människan så fruktansvärt högmodig? Kan någon tala om för mig när vi blev så himla bra? För det måste jag ha missat. Vem har uppmuntrat oss så till den grad att vi blint fortsätter vandra på vägen mot fördärvet? När tappade vi omdömet för vad vi och vår natur faktiskt klarar av?

Kärnkraft är kanske effektivt. Det är säkert skitbra. Förmodligen Jättebra.
SÅ LÄNGE INGET HÄNDER. Det är säkert jättesäkert. Förmodligen grymt säkert.
SÅ LÄNGE INGET HÄNDER. Men att katastrofer inträffar, hur osannolikt det än må vara, måste vi räkna med i en värld vi tappat kontrollen över.

Fast frågan är om vi någonsin haft kontrollen eller om vi bara trodde det tills vi vaknade upp, yra av storhetsvansinne. Insikten om att vi inte är så bra som vi trodde när vi gick och la oss igår svider lite under morgonrocken. Idén vi kladdade ner på en näsduk i sömnen är inte fullt så briljant som vi trodde där mitt i ruset. Världen hade visst en egen kraft. Tigern kunde fortfarande bitas. Vi plåstrar om såren och skyller ifrån oss. "Det var ju inte mitt fel, den har alltid gått med på att bli struken medhårs innan"

"Jag tänker be för Sverige" sjöng Åhdal med raspig röst och det gör han rätt i. Men idag byter jag Sverige mot människan. Åh människa, vart tog ditt förnuft vägen? När blev dina visioner oförlåtligt mycket större än din förmåga? Hur länge kan vi leva med viljan att göra gott som ursäkt för det onda runt om oss?
Men vi kan bara sucka och se på. Sucka och be. Jag tänker be för människan,
Be med mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0