individualism och uppmärksamhetsnarkomaner
I fredags krockade två bilar lite utanför Borås. Tre unga tjejer dog och flera andra blev skadade. Givetvis tänker jag på de familjer som nu är trasiga. De mammor och pappor som förlorat sina döttrar. På de tjejer och killar som förlorat sina systrar. På de som förlorat sina flickvänner. På de ungdomar som förlorat sina vänner. Givetvis sörjer jag med dem för det krävs inte mycket för att man ska förstå att det är en tragedi för alla som är personligt inbalndade.
Jag är alltså inte mindre ledsen över detta än någon annan, verkligen inte. Vad jag vill komma fram till är helt enkelt att nu blommar det på facebook upp evenemang efter evenemang med tusentals människor som sörjer och beklagar sig. Att önska någon att vila i frid har jag heller inga problem med. Vad jag vänder mig emot är helt enkelt att dessa tre tjejer har tusentals vänner nu, sedan de dött. Hur många av alla de som nu säger att de kommer sakna tjejerna skulle ha ställt upp om flickorna behövt en vän innan natten till lördag? Hur många av de tusen som nu beklagar sig och gråter för att de kommer sakna de tre omkomna tjejerna kände dem egentligen?
Rätta mig om jag har fel men jag tycker att det är respektlöst mot de bästa vänner som faktiskt inte vet hur de ska ta sig igenom dagen. Jag tycker att det är respektlöst mot de unga män som förlorat sin kärlek att tusentals ungdomar skriver på facebook hur mycket de kommer sakna någon som alla omöjligt kan ha känt. Jag tycker att det är bra att visa sin medkänsla, det är rätt att uttrycka sin sorg För De Som Sörjer. Jag har ingen egen sorg i frågan. Jag har ingen egen kris, jag kan bara känna med de som faktiskt är där. Det räcker.
Visa er medkänsla, men stjäl inte uppmärksamheten från de som verkligen behöver den idag. Idag är vi fruktansvärt bra på att vara uppmärksamhetsnarkomaner. Vi gör allt som oftast allt till något som berör mig, det är mig det ska vara synd om så att någon ska hålla om mig, trösta mig. Det är vi bra på. Det vi behöver öva på är att lyfta blicken från oss själva och vara den som håller om. Vara den som tröstar. Vara den som tar ett steg bakåt och säger, okej detta är inte min sorg men jag gråter Med Dig.
Vi behöver lära oss att i situationer som dessa handlar det inte om individualism. I lägen som dessa handlar det om tillsammans, för varandra, med varandra, hos varandra. Så gråt om det är din egen sorg, håll om ifall det är någon annans, känn med om det är något du inte når.
Medkänsla är något av det vackraste som finns, låt oss använda den flitigt. Låt oss slösa medkänsla och låt oss ta det där steget bakåt som är nödvändigt för att självömkan ska bli medkänsla.
Och ta vara på de du älskar, idag är dagen att visa uppskattning och kärlek. Låt oss finnas för varandra idag så att ingen kan ifrågasätta vår kärlek i efterhand.
Kommentarer
Postat av: Chasmine
håller HELT med dig! väldigt bra och fint skrivet!
Postat av: Jemima
bra Sofie!
Trackback
