again I put my trust in You
100% oförståelse
När jag loggade in på min hotmail fick jag ett erbjudande om att vara otrogen.
Varför inte tänkte jag och klickade in mig på en 100% anonym chat och flirt.
MEN VA!?
Jag förstår inte hur man tänker, jag förstår inte vad som ger samhället rätt att sälja död åt våra relationer.
Jag blir bara ledsen. Vart tog det vackra i samhörighet, trygghet, trofasthet, tvåsamhet, ärlighet, kärlek, beundran, förundran, samförstånd och uppriktighet vägen?
Vem bestämde sig för att göra lögn, svek, kallblodighet och känslolöshet till något livgivande? När började vi se förhållandet med en annan människa som något som bara är mitt? När fick tvåsamheten ge vika för individualismen? Jag har så svårt att förstå när tankar som "det som känns rätt för dig ÄR rätt för dig" går för långt. Jag har så svårt att förstå att det finns människor som har hjärta att vara otrogen mot sin partner men inte till att säga upp relationen innan man inleder en ny. För det måste vara det? Att man inte längre är bekväm i den relation man har, det måste vara det som får en att chatta 100% anonymt och flirtigt med någon annan, eller? Jag förstår inte hur man kan tro att det skulle komma något gott ur det. Jag kan inte förstå hur man kan tro att det ska göra livet levande. Jag blir så ledsen. När blev vårt eget viktigare än det gemensamma?
När blev jag viktigare än oss?
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering:
Skönt att vi är fler som reagerar.
Skönt att vi är fler som reagerar.
Den här bloggen innehåller produktplacering
Om du någon gång skulle få för dig att göra en smoothie, är detta utan tvekan lådans vassaste kniv. Blir nästan som glass om man inte tinar frukten först. Helt galet gott. Och jag intalar mig själv att det är nyttigt med.
Kanske i alla fall.
And it's you when I look in the mirror
En ferdagkväll på ICA har människor en tendens att (helt utan min hjälp såklart) placera sig själva i fack.
Den något yngre kvinnan som kommer in och nynnar på "mitt i djungeln där sover lejonen" är småbarnsmamma på väg hem för att laga tacos.
Den något äldre kvinnan som storhandlar, och som definitivt inte nynnar på någon käck barnvisa utan snarare suckar sig igenom kön och ser mer än trött ut när papperskassen går sönder kommer direkt från jobbet och har en familj med minst två barn. Dessutom måste hon lämna vagnen och släpa sig in igen för hon glömde majs.
Femtonåringen som mer än högt pratar i mobiltelefon och säger "MEN HERRE GUUUUUD!! Tio kronor för EN cigg är ju aaaaaalldeles för lite!! HERREGUUUUUD LINDA!!" hade gärna vart tre år äldre.
Mannen som köper libabröd och berättar om hur dåligt samvete han får om han skulle råka betala för lite är egentligen bara pratsjuk.
Sedan finns det de som är svårare att placera. Jag menar som har svårare att placera sig själva, såklart..
Som tre män i sina bästa år som handlar choklad och endast choklad för över 900 kronor.
De tre yngre killarna som köper gurka, craime fraiche och libabröd i oräkneliga mängder.
Mannen som storhandlar två gånger innom loppet av en och en halv timme.
Killen som just fyllt arton och köper energidricka för 260 kronor.
Kvinnan som blankt vägrar ställa ner flaskan med cola på bandet.
De är lite svårare.
Men egentligen är alla bara människor som vill hem, eller bort, eller stanna kvar, eler komma tillbaka. De pratar med mig men egentligen är alla där utan att reflektera över vem jag är. Eller över att jag reflekterar över vilka de är. Egentligen är det bara människor som under en kort stund passerar genom mitt liv. Egentligen är det bara människor som vilka som helst.
Egentligen är det inte så bara.
Sannolikt mycket värre än befarat
och inte nått har vi lärt oss sedan 1979.
Vi kan bara sucka och se på när Japan, naturen och vårt välbefinnande sprängs och härdsmälts.
När blev människan så fruktansvärt högmodig? Kan någon tala om för mig när vi blev så himla bra? För det måste jag ha missat. Vem har uppmuntrat oss så till den grad att vi blint fortsätter vandra på vägen mot fördärvet? När tappade vi omdömet för vad vi och vår natur faktiskt klarar av?
Kärnkraft är kanske effektivt. Det är säkert skitbra. Förmodligen Jättebra.
SÅ LÄNGE INGET HÄNDER. Det är säkert jättesäkert. Förmodligen grymt säkert.
SÅ LÄNGE INGET HÄNDER. Men att katastrofer inträffar, hur osannolikt det än må vara, måste vi räkna med i en värld vi tappat kontrollen över.
Fast frågan är om vi någonsin haft kontrollen eller om vi bara trodde det tills vi vaknade upp, yra av storhetsvansinne. Insikten om att vi inte är så bra som vi trodde när vi gick och la oss igår svider lite under morgonrocken. Idén vi kladdade ner på en näsduk i sömnen är inte fullt så briljant som vi trodde där mitt i ruset. Världen hade visst en egen kraft. Tigern kunde fortfarande bitas. Vi plåstrar om såren och skyller ifrån oss. "Det var ju inte mitt fel, den har alltid gått med på att bli struken medhårs innan"
Fast frågan är om vi någonsin haft kontrollen eller om vi bara trodde det tills vi vaknade upp, yra av storhetsvansinne. Insikten om att vi inte är så bra som vi trodde när vi gick och la oss igår svider lite under morgonrocken. Idén vi kladdade ner på en näsduk i sömnen är inte fullt så briljant som vi trodde där mitt i ruset. Världen hade visst en egen kraft. Tigern kunde fortfarande bitas. Vi plåstrar om såren och skyller ifrån oss. "Det var ju inte mitt fel, den har alltid gått med på att bli struken medhårs innan"
"Jag tänker be för Sverige" sjöng Åhdal med raspig röst och det gör han rätt i. Men idag byter jag Sverige mot människan. Åh människa, vart tog ditt förnuft vägen? När blev dina visioner oförlåtligt mycket större än din förmåga? Hur länge kan vi leva med viljan att göra gott som ursäkt för det onda runt om oss?
Men vi kan bara sucka och se på. Sucka och be. Jag tänker be för människan,
Be med mig.
individualism och uppmärksamhetsnarkomaner
I fredags krockade två bilar lite utanför Borås. Tre unga tjejer dog och flera andra blev skadade. Givetvis tänker jag på de familjer som nu är trasiga. De mammor och pappor som förlorat sina döttrar. På de tjejer och killar som förlorat sina systrar. På de som förlorat sina flickvänner. På de ungdomar som förlorat sina vänner. Givetvis sörjer jag med dem för det krävs inte mycket för att man ska förstå att det är en tragedi för alla som är personligt inbalndade.
Jag är alltså inte mindre ledsen över detta än någon annan, verkligen inte. Vad jag vill komma fram till är helt enkelt att nu blommar det på facebook upp evenemang efter evenemang med tusentals människor som sörjer och beklagar sig. Att önska någon att vila i frid har jag heller inga problem med. Vad jag vänder mig emot är helt enkelt att dessa tre tjejer har tusentals vänner nu, sedan de dött. Hur många av alla de som nu säger att de kommer sakna tjejerna skulle ha ställt upp om flickorna behövt en vän innan natten till lördag? Hur många av de tusen som nu beklagar sig och gråter för att de kommer sakna de tre omkomna tjejerna kände dem egentligen?
Rätta mig om jag har fel men jag tycker att det är respektlöst mot de bästa vänner som faktiskt inte vet hur de ska ta sig igenom dagen. Jag tycker att det är respektlöst mot de unga män som förlorat sin kärlek att tusentals ungdomar skriver på facebook hur mycket de kommer sakna någon som alla omöjligt kan ha känt. Jag tycker att det är bra att visa sin medkänsla, det är rätt att uttrycka sin sorg För De Som Sörjer. Jag har ingen egen sorg i frågan. Jag har ingen egen kris, jag kan bara känna med de som faktiskt är där. Det räcker.
Visa er medkänsla, men stjäl inte uppmärksamheten från de som verkligen behöver den idag. Idag är vi fruktansvärt bra på att vara uppmärksamhetsnarkomaner. Vi gör allt som oftast allt till något som berör mig, det är mig det ska vara synd om så att någon ska hålla om mig, trösta mig. Det är vi bra på. Det vi behöver öva på är att lyfta blicken från oss själva och vara den som håller om. Vara den som tröstar. Vara den som tar ett steg bakåt och säger, okej detta är inte min sorg men jag gråter Med Dig.
Vi behöver lära oss att i situationer som dessa handlar det inte om individualism. I lägen som dessa handlar det om tillsammans, för varandra, med varandra, hos varandra. Så gråt om det är din egen sorg, håll om ifall det är någon annans, känn med om det är något du inte når.
Medkänsla är något av det vackraste som finns, låt oss använda den flitigt. Låt oss slösa medkänsla och låt oss ta det där steget bakåt som är nödvändigt för att självömkan ska bli medkänsla.
Och ta vara på de du älskar, idag är dagen att visa uppskattning och kärlek. Låt oss finnas för varandra idag så att ingen kan ifrågasätta vår kärlek i efterhand.
This place is amazing, it's gorgeous. Don't miss it.
Detta är, så enkelt det kan framföras, vad jag tror på. Vad jag varje dag sätter mitt hopp till. Vad jag drömmer om att du ska förstå.
För som Fancis säger, "there is no way you can experience all this, feel all this and see all this, and then go: aah, I think it was just an accident. I think it just came from nowhere"
För som Fancis säger, "there is no way you can experience all this, feel all this and see all this, and then go: aah, I think it was just an accident. I think it just came from nowhere"
Det är femton minuter värda att se.
Life is sweet so no regrets and let's not sleep alone.
Varje centimeter av min kropp är feberöm och jag har frusit konstant sedan jag somnade igår. Med undntag för timmen i förmiddags då jag trodde jag skulle dö av värmeslag. Jag dricker varm choklad på löpande band och önskar mig ingenting högre än en normal temperatur och en hals som inte gör uppror varje gång jag sväljer. Jag ska aldrig mer romantisera att vara hemma från skolan under en filt i soffan framför dåliga filmer. Med undantag för timmen i förmiddags har det varit synd om mig sedan jag gick och la mig igår. Aptit har jag ingen heller, men kom inte och säg att jag borde vara tacksam ändå bara för att jag har sagt att jag ska vara det. Jag har övergett den teorin för en dag eller två. Hoppas att det är okej med er och med livet att göra så.
For as long as I've got you, I'll be allright
Just nu är livet fantastiskt. Sådär fantastiskt att jag ibland går runt och håller andan för att jag är rädd att det ska gå sönder annars. Är det mänskligt okej att ha en fin familj, få omge sig med världens bästa vänner, vara lyckligt förälskad, ha en helt fantastisk klass, att vakna av fågelsång och sitta ute i vårsolen och fika? Allt för ofta kommer jag på mig själv med att ta allt för givet. Allt för ofta kommer jag på mig själv med att vara sur för småsaker, känna mig bortprioriterad när det egentligen inte alls handlar om mig. Är det mänskligt okej att vara lycklig även om man inte alltid komer ihåg att vara tacksam för det? Jag fortsätter hålla andan för att inte förstöra något. Men jag ska bli bättre på att älska utan att vara rädd. Jag ska bli en mer tacksam kvinna. Jag ska bli bättre på att visa min uppskattning. Jag hoppas att det ibland är okej att häftigt dra efter andan när livet och lyckan gör sig påmind, för att hålla andan är jobbigt i längden. Nu ska jag sova och drömma vackra saker.
You placed the stars in the sky and You know them by name
Nu på kvällen var vi några tjejer hos unga paret Wahl som fått en liten Filippa, tre dagar gammal och jag är helt såld. Det finns inte mycket som kan mäta sig med en nyfödd skönhet som hon! Små barn är förmodligen det största av fysiska bevis jag kan hitta för att evolutionen ska vara helt otänkbar. Hur skulle något så vackert och fantastiskt någonsin kunna vara en slump? Hur skulle hennes små barnafingrar, första gången hon öppnar sina mörka ögon, hennes mjuka kinder, små fötter eller bara det faktum att hon lever och finns till kunna vara resultatet av ingenting? Hur skulle hon, och alla andra nya liv kunna vara resultatet av ett tomt och icke-tänkande intet? För mig är det helt ofattbart hur man kan se och hålla i små barn utan att se en älskande och verksam skapare i dem. Helt ofattbart.
Chaque fois que tu croiras en Lui, Il existera un peu plus
