"Jag hinner inte med allt jag vill"

och

"Jag hinner inte ens det jag inte vill men måste"

När jag bläddrade i min kalender idag insåg jag att inte en enda lördag fram till sommarlovet är oplanerad. Det gör mig stressad av grad ett.

Om mindre än två veckor åker jag till Österrike, att jag skulle behöva skjuta på det minst en vecka till tyder på stress av grad två.

Allt jag vill och längtar efter är att få krypa ner under täcket, stänga av alla ljud och bara sova, sova så länge jag vill. Utan att behöva få dåligt samvete.

Allt jag vill och längtar efter är att få titta på en oförsvarlig mängd film. Utan att behöva få dåligt samvete.

Allt jag vill och längtar efter är att få sitta ute i solen och prata strunt med mina vackra väninnor. Utan att få dåligt samvete.

Allt jag vill och längtar efter är att få läsa böcker, bara för att jag vill. Utan att få dåligt samvete.

Allt jag vill och längtar efter är att få sitta tätt intill min kärlek och bli struken över håret, bara för att jag är trygg där. Utan att få dåligt samvete.

Allt jag vill och längtar efter är att få strosa runt på stan utan att ha något speciellt där att göra, bara för att det hör våren till. Utan att få dåligt samvete.

All tid som läggs på ovanstående fantastiska ting blir till färre sömntimmar. All tankeverksamhet som läggs ner på att försöka hinna, orka, förstå, kunna blir till orolig sömn de timmar som är kvar.

Ja, jag klagar ikväll. För ikväll är en sådan kväll när Maggio bytts mot Kent och jag inte fått något gjort. Ikväll är en sådan kväll som försöker blanda stress med omotivation. Det resulterar i en översvallande självömkan.

Jag vet att den försvinner om jag bestämmer mig för det, men ni anar inte hur svårt det kan vara att vilja bestämma sig ibland.